Ninas blogg

Efter en intensiv första halva av hösten har jag insett att det inte är värt det. Det är inte värt att slita och stressa hela tiden. Vem tackar en liksom?!

Jag jobbat 62,5% på pappret men det blir oftast mkt mer än så. Jag jobbar över nästan varje dag, och jag har hela tiden dåligt samvete åt något håll.

Jag pluggar 50% också, och även om jag inte är något mattesnille så inser jag ju att det tillsammans med jobb och restid blir en bra bit över 100. Lägg på hämtning/lämning av 3 barn varje dag och 98% av all matlagning och tvätt så blir det en hel del. Jag orkar inte längre och jag tycker inte att det är roligt. Barnen är små här och nu och jag vill tillbringa mer tid med dem än vad det blir nu.

Så när jag fick frågan på jobbet om jag ville fortsätta till våren, men då 87,5% så var svaret enkelt. Nej det vill jag inte. Men jag var artig och sa nej tack i alla fall. Till våren tänkte jag få mitt familjeliv tillbaka, skriva magisteruppsats i specialpedagogik, kanske läsa någon mer kurs inom mitt intresseområde, samt jobba som timvikarie när jag känner att det funkar. Och en viktig sak, jag ska ta hand om mig själv och visserligen inte sätta mig främst, för där hamnar barnen, men i alla fall tätt därefter. Något jag är allt annat än van vid. När har jag någonsin prioriterat mig i livet?!

En sak som i alla fall känns bra nu, är att alla barn trivs på sina "institutioner" där de tillbringar allt för mkt tid. Cassandra och Max trivs väldigt bra på förskolan, där de går på samma avdelning. Alice trivs i förskoleklassen och tycker numera också att fritids är riktigt roligt! Jag vill inte ens tänka på hur vi skulle må om de inte trivdes...

Nu ska jag ta lite helg, ett glas vin och idol. Så trött som jag är så somnar jag väl kanske i soffan iofs...

Trevlig helg!