Hinner ju inte!

Jag glömmer numera till och med bort att jag har en blogg ju! Det är mycket som händer nu om dagarna. Jag bär runt på Cassandra, eftersom hon ogillar vagnen så mycket, och jag försöker även hinna med att vara en rolig mamma åt Alice. Om Cassandra bara skulle kunna tänka sig att sova i vagnen ute så skulle jag kunna sitta i sandlådan med Alice, jag skulle också kunna gunga henne bättre. Men, nu har jag gjort slag i saken och beställt en bärsjal! Jag har ju en ringsjal sen innan, men jag tycker att den lämpar sig bätre för lite större bebisar/barn. Vi har ju en bärsele också, och den bar jag Alice mycket i när hon var plutt, men jag var nog mer tränad då, för numera får jag ont i ryggen av att bära Cassandra i den. Häromdagen i lekparken provade jag Susannas Moby Wrap och blev helfrälst, så en sån har jag nu beställt! :-)

Idag har jag även handlat massor med billiga barnkläder! Jag har varit på klädbytardag på Tiundaskolan. Hysteriskt mycket folk, och det kändes nästan löjligt att stå och köa utanför innan de öppnade. Jag hade Cassandra i selen på magen, så jag kunde ändå inte trängas om de riktiga fynden, men jag fick tag på en hel del fina saker ändå! Bland annat lackskor till Alice (till dopet), munkjacka med avtagbar huva till Cassandra, galonvantar till Alice, samt en hel del till. Jättefina saker till billig penning! Fast det fanns mer fina kläder till C än till A. Barn i Alices ålder sliter väl mer på kläderna misstänker jag ;-)

I går blev jag ledsen, riktigt ledsen. En av Alices dagiskompisar skulle fått en lillebror i december. Dagiskompisen gick i samma babysånggrupp som Alice när de var bebisar och jag promenerade en del med hans mamma då. Jag tyckte att det skulle bli kul att dagiskompisen, som Alice verkligen helgillar, skulle få småsyskon nu, för då kunde vi kanske träffas med alla våra barn igen. Dagiskompisen blev storebror förra veckan istället för i december, och lillebror klarade sig inte. :-( Jag läste dödsannonsen när jag åt frukost, och tårarna rann kan jag lova. Åh vad jag känner för familjen! Det är ju den absolut värsta mardrömmen, och för dem är den tyvärr helt sann. Jag lider med dem, men kan ändå inte helt förstå deras smärta. Jag skulle vilja säga något till dem, men vet inte alls vad. Vad säger man till någon som förlorat sitt älskade barn? Grattis till sonen givetvis, samt beklagar att de inte får ha honom hos sig, men sen då?

Nu vaknade mitt älskade lilla hjärtegryn, jag är så lyckligt lottad som har två helt underbara prinsessor att pussa och krama på! :-)

Jag hoppas på att återkomma snart, och berätta om Alices imponerande dansnummer igår! Hon var på columbiansk fest och dansade nästan skjortan av allihopa ;-) Hon är tuff och cool, min Alice! :-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback